Avgift är ett uttryck man ganska ofta hör. I synnerhet har termen fått en mycket negativ klang och är ofta förknippad med skatter och avgifter, som utan tvekan har en negativ klang. Termen används ofta i samband med lån av pengar, det är därför också av stor betydelse att klargöra innebörd och dess tillämpning i detta inlägg. 

Det är kanske i verkligheten lämpligt att precisera termen ur en juridisk synvinkel. I varje fall som utgångspunkt. Termen förklaras nämligen i marknadsföringslagen. Här föreskrivs att: ”en avgift är en betalning för en specifik tjänst, funktion eller betalning som avser köp av en produkt eller tjänst och inte utgör betalning för en personlig betalning.”

För den genomsnittlige användaren av tjänster, inklusive lån, säger denna lilla text från marknadsföringslagen knappast det mesta, så därför är ytterligare detaljer och förklaring att föredra.

Det är givet att avgiften bör kopplas till en viss tjänst, för att det kan vara talan om ett sådant. Lagstiftningsmässigt förstås detta också som att avgiften kommer att fungera som en direkt betalning av en kostnad som den som tillhandahåller tjänsten har i samband med detta. Avgiftens pris får därför inte generellt överstiga tjänstens pris, varför där annars ville vara talan om en skatt, som i sin tur inte kan eller ska krävas från privata företag.

Avgift är alltså i klartext en extrabetalning för en vara. En betalning är fortfarande kopplad till varan och som är förbundet med en kostnad som leverantören av tjänsten har i samband med tjänsten. Det är alltså inte talan om varans pris, utan snarare om en extra kostnad som leverantören måste täcka i samband med att erbjuda varan, varför det finns en gräns för hur höga avgifter man kan kräva enligt lagen.